Förhandlingsplanering

 

    Gissa det här då! Jajjamän! Det är precis vad det är. En modell av Hammarby sjöstad! Här har jag suttit i timmar och geggat med lera att jag bara måste få uppvisa vad jag åstadkommit. Jag har blivit så insyltad i ett arkitekturhistorieprojekt på Linnéuniversitet att jag helt har tappat begreppet om mina äldre bebyggelsehistoriska åtaganden, som takbytet på Saltarvet till exempel. Ja, ja, det får väl vänta lite då medan jag djupdyker i 2000-talets modernare bebyggelsehistoria och försöker att förstå konflikten som verkar existera mellan stadsplanerarnas vilja att bygga slutna kvarter, det vill säga så som städerna byggdes under slutet av 1800-talet och byggbolagens vilja att enbart bygga punkthus. Om du inte vet vad ett punkthus är så är det helt enkelt ett flerbostadshus med bara en ingång och ett centrerat trapphus där lägenheterna ligger runt om trapphuset. Av någon outgrundlig anledning har byggbolagen fått för sig att det är svårare att planera hörnlägenheter i en sluten kvartersbebyggelse än i sådana punkthus eller en långsträckt smalhusbebyggelse. Varför det nu skulle vara svårare att rita lägenheter i sådana hörn än i andra hörn. Hörn som hörn tänker jag. Men det här har hur som helst gjort att det uppstått en dragkamp mellan planering och byggande som gör att stadsplanerna, eller detaljplanerna, som de nu för tiden heter, hela tiden förändras och förhandlas om. Någon har till och med kallat den här typen av stadsplanering för ”förhandlingsplanering” och det stämmer väl rätt bra. Resultatet har blivit att vi under 2000-talets första decennium fått en mängd bebyggelse med halvöppna kvarter, som till exempel Hammarby Sjöstad. Kvarter som varken är slutna eller öppna med mark som är svår att förstå om den är privat eller offentlig. Stadsplanerarnas vilja att bygga slutna kvarter är egentligen inte ny. Kvartersbebyggelsen och rutnätsidealet kom först tillbaka under postmodernismens 80-tal efter fem decennier av modernismens uppbrutna lamell- och skivhusbebyggelse, men då byggdes kvarteren med variation inom vissa ramar. 2000-talets bebyggelse uppvisar variation utan några ramar alls. Den slutna kvartersbebyggelsen verkar ha blivit kortvarig denna gång och man kan se upplösningen börja bland annat här, i Hammarby Sjöstads halvöppna kvarter, ett förtecken till det vi har fått idag: en total upplösning av kvarterstrukturen, där varje hus måste vara unikt, där radhus ligger direkt intill flerbostadshus med extremt hög exploatering i vad som mest liknar en bebyggelsens fruktsallad, låga hus bredvid höga, medeltida influenser bredvid kubism och mer av allt! Är det bra? Vem vet. Om hundra år kanske vi får se vad som finns kvar.