Fulfönster blir finfönster som fuskfönster

 

    Ingenting i det bebyggda kulturarvet verkar kunna väcka så starka reaktioner inom byggnadsvården som fönster.  De mest märkliga förändringar av en byggnad kan göras utan att det skapar folkstorm inom byggnadsvården, men när fönster börjar bytas ut, då jäklar blir det liv i luckan. Och jag är precis likadan, få saker kan göra mig så irriterad som när jag ser att gamla fönster byts mot nya. Och det finns väl kanske en anledning till det, fönstren är ju onekligen en stor del av fasadens särskilda uttryck. Samtidigt verkar fönstren vara ett område som gemene man tycks ställa sig helt likgiltig inför. Gamla kulturfönster med blåsta glas slängs på tippen och in sätts fönster som i stil inte har något i husen att göra. Ivrigt påhejade av de stora fönsterfirmorna kastar folk ut kvalitetsfönster i trä som i princip har obegränsad livslängd och in åker plast- och plåtschabrak som inte går att underhålla. För det ska man ha klart för sig att någonting som är underhållsfritt det existerar inte. När det kommer till hus finns bara material som går att underhålla och sådant som inte går att underhålla. I värsta fall blir någon stackare pålurad insatsfönster som monteras i befintlig karm och fönsterytan krymper och huset blir vanställt bortom all rim och reson. Ändå finns det många som är helt nöjda med det. Jag kan ju tycka att det egentligen borde meritera en liten sinnesundersökning, men vem är jag att döma i sådana frågor? Intressant nog verkar det också som att åsikterna om fönstrens vara eller icke vara polariserats till byggnadsvårdens ytterkanter. I ena hörnet finns de som alltid vill renovera oavsett faktiskt skick och i andra hörnet de som alltid vill byta ut, de som vill ha nytt och fräscht. Och i vilken ringhörna jag och de flesta andra byggnadsvårdare står torde vara uppenbart. Våra argument handlar om ursprung, kvalitet och hållbarhet och utgår alltid ifrån byggnaden. Vi pratar om virkeskvaliteter som knappt längre finns, om miljöfördelar i trä i motsats till plast och om byggnadens historiska värde. Sällan upplever jag dock att vi tar hänsyn till människan som faktiskt äger och förvaltar huset, ägarens hantverksmässiga kompetens, ekonomiska medel och önskan om ett funktionellt och problemfritt hus. Kanske har jag fel på den punkten, men jag vet att jag i vilket fall alltid talar mig varm om vikten av att bevara ursprungliga fönster, byta ut delar av bågar och karmar när man måste, men aldrig byta hela fönster till konfektion och jag gör det utan att fundera på vad den som jag talar med har för förutsättningar. Resultatet blir därför att de allra flesta som saknar kunskap måste anlita fönstersnickare för att få ordning på sina ruttna gamla fönster, med ibland mycket höga kostnader som följd. Kostnader som jag förstås motiverar genom att det blir så mycket vackrare och ändå blir billigare i längden. Det blir ju det utslaget över ett fönsters livstid eftersom nyproducerade fönster mest är skräp.

Så där har jag alltid resonerat och gjorde det även häromdagen när en äldre farbror i 75-årsåldern med ett hus alldeles vid havet kom förbi med sina fönsterfrågor. ”Jo, jo”, sa han eftertänksamt när jag väl slutat mala på. ”Men jag har nog bara 5-10 år kvar att leva, så jag kommer väl liksom aldrig hinna tjäna igen de där pengarna du talar om.” Hur det skulle se ut utifrån var inte heller så viktigt för honom. Hans önskemål var mest att han ville kunna öppna fönstren för att vädra igen. Jag var snubblande nära att börja föreläsa om kulturarv och bevarandeskyldigheter. Men så slog det mig att om jag vill använda mitt engagemang inom byggnadsvården till att verkligen förändra någonting, så kanske det är jag som har skyldigheter och inte främst farbrorn. Jag menar till exempel skyldighet att komma med lösningar som inte bara är anpassade till redan byggnadsvårdsfrälsta med massor av kompetens, många års framtid och pengar på fickan. Kanske måste jag också erbjuda lösningar till alla andra, till de som har ett kortare perspektiv, mindre pengar och begränsat med ork. Och tanken föddes på ett kanske knasigt experiment. Kunde jag leverera en lösning åt den här farbrorn som i princip var gratis, som han skulle kunna göra själv utan hantverkare och som ändå förhindrade att hans köksfönster hamnade på tippen? I ärlighetens namn måste jag säga att det återstår att se hur lång livslängden på den lösning jag kom fram till egentligen kommer att bli, men som experiment betraktat känns det rätt roligt. Och eftersom jag inte tar betalt för någonting, utan är en icke-fakturerande frisfräsande konsult under utbildning så har jag ju lyxen att få hitta på vilka tokigheter jag vill.

Problemet i det här fallet var att fönsterkarmens bottenstycke i princip var genomruttet in till falsen. Det är ett problem jag känner igen från Saltarvet där många fönster har drabbats av samma öde under år av försummelse. När jag renoverar sådana fönster brukar jag egentligen vilja plocka ut hela karmen och ersätta hela bottenstycket med millimetersågad senväxt fur och sätta fönstret på plats igen. Men det var ju precis det min fönsterfarbror inte ville göra och jag kan förstå honom. När man bor i ett hus av tegel är det inte snutet ur näsan att plocka ut fönsterkarmar. Det var nu experimentet föddes. Vad kan man egentligen göra utan specialverktyg och med så liten insats som möjligt? Nyfikenheten var väckt. Ett av verkstadsfönstren på Saltarvet fick agera försökskanin.

Jag började med att stämma ut det ruttna träet in till falsen tills nästan bara friskt trä återstod. Angripet trä som lämnades kvar mättade jag med rikliga mängder halvolja tills stycket inte längre tog emot mer olja. Förvånansvärt mycket mjukt trä kan nämligen göras hårt igen genom att mätta med kokt linolja. Efter lite rotande i verkstaden hittade jag ett par meter byggregel i dimensionen 45x45, som jag kapade med handsåg i två delar och passade in på var sin sida om mittposten. För att få avrinningen rätt hyvlade jag ned ena sidan av byggreglarna till lämplig lutning med en handhyvel. Ungefär här började jag fundera på om hyvlar är något de flesta verkligen har hemma i garaget, men beslöt mig för att det var ett okej tillvägagångssätt. Har man ingen hyvel brukar i varje fall de bättre brädgårdarna kunna hjälpa till med hyvling för en liten slant när man ändå köper sin byggregel. Frågan var dock hur jag skulle kunna få till ett spår för fönsterblecket utan att använda några specialverktyg. Fräs, cirkelsåg, vinkelslip eller stämjärn? Rätt eller fel bestämde jag mig för att vinkelslip troligen var det verktyg flest människor kanske sitter på hemma i garaget. Med en tunn metallkapskiva spårade jag längs med utritat mått. Det blev något svajigt för hand och utan mothåll och cirkelsågen hade nog gjort det snyggare. För att inte tala om fräsen. Ändå blev det helt funktionellt. Byggreglarna skruvade jag in i fönsterkarmen utifrån och efter grundning med spädd linoljefärg spacklades skruvhål och springor igen med linoljekitt. Därefter målade jag ytterligare en gång innan jag monterade tillbaka fönsterblecket, förseglade med linoljekitt, putsade fönsteromfattningen med kalkbruk och målade alltihop en tredje gång. Voila! Som nytt! Total arbetstid: högst en timme om man bortser från torktider. Total kostnad? 1,2 meter byggregel, 6 skruvar, lite kitt och färg. 50 kronor?

Jag vill vara tydlig med att jag själv nog hellre gör en mer permanent lösning när jag ändå håller på. Är det inte värt att göras ordentligt, är det inte värt att göras alls, brukar jag säga. I det här fallet hade fönstret mått bäst av ett helt nytt bottenstycke. Snabbvuxet trä, byggreglar och kitt kan inte långsiktigt ersätta kådrikt, tätvuxet och kvistfritt trä. Men intressant skall det bli att se om farbrorn med fönstren tror på min lösning och ännu intressantare att se vilken livslängd man kan dra ur en helt vanlig regel. Och räddar det ett enda fönster från att gå en förtidig död tillmötes så är det väl gott nog? Nöjd med mig själv, men med en gnagande känsla av att allt egentligen är skogstokigt, slänger jag fräsen och sågen i bilen och åker förbi det lokala sågverket och köper lite tätvuxen fur innan jag tar vägen norrut mot fönstergubben vid havet.