Saltarvet

  Oj vad tiden flyger fram! Det är redan slutet av veckan och jag borde ha en spännande artikel om murförband redo för denna vecka. Men det har jag inte, för de senaste dagarna har jag suttit och knåpat på en ålder- och fasadanalys jag för en tid sedan blev ombedd att göra. Det har gjort att jag tyvärr inte lyckats avsluta den artikel som jag egentligen skulle publicera den här veckan. Men så tänkte jag att en fasadanalys kanske inte är helt irrelevant ändå. Här finns ju möjligheten för er att tjuvkika lite på hur en byggnadsanalys kan se ut när jag gör dem och hur det kan gå till när man ålderbestämmer ett hus enbart med hjälp av fasaden. Det är en rätt så behändig liten kunskap som praktiserad i ett mindre och enklare format kan få vilken kvällspromenad som helst att lyfta rejält. Prova själva nästa gång ni går ut med hunden! Hur som helst, spänn fast säkerhetsbältena för nu far vi tillbaka en bit i tiden och ser om vi kan datera det här huset och titta på vad det är för detaljer som

Den 19 januari i år brann Kockenhus, en liten herrgård under Krapperups gods på Kullabergs sydsida i nordvästra Skåne. Det är tredje gången på tio år det brinner på gården. 2016 brann den stora loge som låg strax utanför den muromgärdade trädgården. Där låg tidigare också två stall, ett större uppfört i sten vilket revs efter stormskador 2014 och ett mindre vilket brann ned till grunden 2011. Branden i år är alltså den sista i en rad av katastrofer som effektivt raderat ut ett viktigt lokalt kulturarv på Kullahalvön. Idag finns bara ett litet uthus och rykande ruiner kvar av Kockenhus.   Kockenhus byggdes 1883 av den danska arkitekten Fredrik Vilhelm Tvede som också var verksam vid andra skånska gods under samma tid. Byggherre var friherre Nils Gyllenstierna som lät bygga huset åt sin äldre syster Viveca och svågern August Stiernstedt vilka brukade gården fram till 1893. Under början av 1900-talet arrenderades gården ut till brukare utanför släkten Gyllenstierna, men under 1940-talet b

       Ingenting i det bebyggda kulturarvet verkar kunna väcka så starka reaktioner inom byggnadsvården som fönster.  De mest märkliga förändringar av en byggnad kan göras utan att det skapar folkstorm inom byggnadsvården, men när fönster börjar bytas ut, då jäklar blir det liv i luckan. Och jag är precis likadan, få saker kan göra mig så irriterad som när jag ser att gamla fönster byts mot nya. Och det finns väl kanske en anledning till det, fönstren är ju onekligen en stor del av fasadens särskilda uttryck. Samtidigt verkar fönstren vara ett område som gemene man tycks ställa sig helt likgiltig inför. Gamla kulturfönster med blåsta glas slängs på tippen och in sätts fönster som i stil inte har något i husen att göra. Ivrigt påhejade av de stora fönsterfirmorna kastar folk ut kvalitetsfönster i trä som i princip har obegränsad livslängd och in åker plast- och plåtschabrak som inte går att underhålla. För det ska man ha klart för sig att någonting som är underhållsfritt det existerar i

       Gissa det här då! Jajjamän! Det är precis vad det är. En modell av Hammarby sjöstad! Här har jag suttit i timmar och geggat med lera att jag bara måste få uppvisa vad jag åstadkommit. Jag har blivit så insyltad i ett arkitekturhistorieprojekt på Linnéuniversitet att jag helt har tappat begreppet om mina äldre bebyggelsehistoriska åtaganden, som takbytet på Saltarvet till exempel. Ja, ja, det får väl vänta lite då medan jag djupdyker i 2000-talets modernare bebyggelsehistoria och försöker att förstå konflikten som verkar existera mellan stadsplanerarnas vilja att bygga slutna kvarter, det vill säga så som städerna byggdes under slutet av 1800-talet och byggbolagens vilja att enbart bygga punkthus. Om du inte vet vad ett punkthus är så är det helt enkelt ett flerbostadshus med bara en ingång och ett centrerat trapphus där lägenheterna ligger runt om trapphuset. Av någon outgrundlig anledning har byggbolagen fått för sig att det är svårare att planera hörnlägenheter i en sluten kva

       Ända sedan vi flyttade in på Saltarvet har det tisslats och tasslats under golvbrädorna i verkstaden. Ibland kan jag höra något knapra på golvbjälkarna och när vinden ligger på från söder luktar det råtta. Jag antar att alla gamla hus ska ha sina råttor. När vi bodde i Färs hade vi så många råttor att mormor ibland fick slå ihjäl dem med en skyffel inne i köket. Sedan grävde vi ur torpargrunden och gjöt en platta på mark och då flyttade råttorna ut i stallet. Så det går att bli av med dem men det är lite jobb. Därför har jag dragit mig för det så länge de inte rumsterat runt för mycket på nätterna. Men nu får det räcka. Det börjar kännas som att de är inne i mitt huvud och gnager. För några dagar sedan tog jag därför hålsågen och gjorde ett titthål ned under golvet. Ja, eller rakt ner i en gigantisk kloak skulle man kunna säga. Jag tänker bespara er beskrivningen av stanken, men efter ytterligare några borrhål och en sondering med en tumstock visade det sig att jag var den lyckl